tag:blogger.com,1999:blog-2162893693535920996.post274848913453293477..comments2023-06-15T16:35:38.493+03:00Comments on Tinas med Timotej: 50 nyanser av mobbningTinahttp://www.blogger.com/profile/11286322580457474906noreply@blogger.comBlogger1125tag:blogger.com,1999:blog-2162893693535920996.post-58678478203530272972013-10-25T16:02:22.807+03:002013-10-25T16:02:22.807+03:00Hej!
Jag ska försöka att inte göra detta inlägg t...Hej!<br /><br />Jag ska försöka att inte göra detta inlägg till ett "men se på hur svårt jag hade det!". :) För det första så skulle det inte ändra på något. Det förflutna skulle inte bli annorlunda, och sanningen skulle inte bli annorlunda. <br />För det andra så är jag säker på att jag inte kan ha varit världens enklaste person att umgås med. (Angstig tonåring) Så det är ingen story om "Ooh, så synd det var om mig, alla andra var hemska". <br />För det tredje (och dethär kommer att låta cheesigt), så när jag blev kristen och "tog emot Jesus" så att säga, så lärde jag mig att förlåta de som har gjort mig illa. Det som jag har lärt mig av detta liv är att ingen kommer igenom det utan att få någon buckla från något håll. Och det känns så mycket bättre när man har förlåtit någon för det de har gjort och låter det vara. Precis som du skriver ovan så är ingen mobbare monster. Jag känner ingen vrede mot någon för det som hände. <br />Jag tycker bara det är synd att du var sjuk, att du upplevde situationen som så och önskar att jag kunde ha sett det bättre. :( <br />Jag hade själv mina egna problem, vilket förmörkade min syn. Detta tror jag också är den främsta orsaken till att jag aldrig frågade mera om dina problem. Åtminstone inte mera än "Hu far he?" på MSN. För att använda dina ord: "Jag såg er inte". <br /><br />Men för att tala om mobbare och hur en mobbare blir till, så minns jag själv en historia jag hörde om här nere i Åbo:<br />I lågstadiet hade jag en mobbare, en stereotypisk kille som gick på sexan som varannan dag (typ) gjorde något mot mig. Jag hatade honom naturligtvis för det. Han var min ärkefiende. Nu sen på gamla år så fick jag reda på att han var en dyslektiker. Och när jag sedan placerar honom i den skolan vi gick så är jag inte förvånad att han blev som han blev. <br />Vår rektor i skolan var av en äldre generation. En typisk "skolfröken". Hon var den sortens lärare som i regel anser att flickor är bättre än pojkar. Och de elever som blir duktiga på att läsa och skriva är "bra elever". De som inte kan läsa så kan inte läsa för att de är så elaka och på något sätt blockerar ut allt. Sedan hjälpte det inte att vi hade flera dåliga lärare än bara rektorn. Så jag tror att han fick gå omkring med en stämpel som "en dålig" elev från lärarna. Och den vetskapen kan säkert ha påverkat hur han såg på sig själv, och han ville protestera mot det, så gott som han kunde. (sedan har jag hört något om att han kom från ett "trasigt hem", men det kanske bara är ett rykte). <br />Han blev visst diagnostiserad som dyslektiker först i högstadiet, så före det var det sex år (Från att han var 7 tills han var 13) av "vetskapen" om att man är korkad och dålig. Han finns på min lista över personer som jag har förlåtit. Jag träffade honom på puben i Jeppis för några år sedan, och då var han helt trevlig. :) Kan ha berott på att vi var båda fulla, men ändå! Så nej, han är inget monster. <br /><br />Jag hoppas inte detta inlägg blev för utdraget eller för flummigt formulerat. :D Jag satt en stund och funderade på exakt vad allt jag skulle ta med. Sedan råkade jag träffa en knapp på min laptop så det böt sida, och jag fick skriva om alltsammans igen. Dethär tror jag är fjärde utkastet.<br />Nåja, här är det nu. Det finns mera jag kunde ha satt in, men jag tror jag har slösat tillräckligt av er tid på detta. : D<br />Det gläder mig att läsa att du mår bättre. :) <br />Vi ses kanske i Åbo om ni kommer ner till Elorias julfest! <br />/JohanLille Johnhttps://www.blogger.com/profile/02376280632430055481noreply@blogger.com