Sluta stirra!

Börjar bli lätt led på folk på jobbet. Jag har nu två torsdagar i rad ätit rätt dåligt (mådde jättedåligt och gick t.o.m. hem tidigare förra torsdagen pga det, och idag kan vi helt enkelt konstatera att all mat smakar inte precis gott när man värmer upp det en andra gång).
Och nu står dom där och stirrar och kommenterar! Och inte hjälper det att säga till dem att sluta. De har ingenting att göra med det och jag blir bara så störd. Det är som att vara tillbaka på lågstadiet.

Så nu tänker jag reda ut det här för de som någon gång har undrat en gång för alla. För jag är urled att folk tycker att det är något fel på mig då jag inte tycker om att äta medans de stirrar på mig.

1. Ja, jag vet att jag äter mindre måltider än en vanlig person, min magsäck är liten och det ryms inte så mycket i den, men det kompenserar jag med att äta ofta! Eller påstår ni alla att ni äter ca 6 mål mat om dagen?(Ja, det är en vanesak. Men det är mina vanor och jag måste inte vara som alla andra. Jag vet att om jag tränade upp magen att äta mer så skulle det rymmas mer innan jag kände mig mätt. Men jag går upp i vikt med den mängd jag äter nu så jag ser ingen vits i det.)


2. Ja, jag är kräsen. Gillar jag inte maten så äter jag den inte. På samma sätt dricker jag heller inte sprit om jag inte tycker att den är god. Jag älskar att äta mycket och länge tillsammans med vänner och jag älskar att pröva på nya saker (speciellt då systern kokar ihop något, för det är alltid jättegott) och jag njuter av att äta. Mat är en nödvändighet för att man ska överleva men jag förstår inte varför det inte också kan vara en njutning i livet. Vi spenderar ju ändå flera timmar dagligen med att stoppa i oss saker.


3. Ibland funkar ätandet bättre (oftast när det är löjligt god mat) och då kan jag ju minska på antalet mål per dag. Så ibland blir det bara ca 3 mål mat om dagen. Men går det andra vägen och jag äter en sämre lunch så då kompenseras det alltid med ett mer mångsidigt mellanmål.


4. Jag har inte anorexi! Jag vet att den tanken har slagit folk och den är fel. Om jag har något annat fel än att jag är kräsen så har jag stressmage. Och den funkar sämre under stress= Då folk stirrar för att observera varenda tugga jag får i mig. Jag har i 6 år försökt gå upp i vikt och har äntligen nått målet på en viktökning på 10 kg. Jag tycker det är fult att vara för smal och man har ingen energi när man är smal, vilket är himla tråkigt för en så pass aktiv person som jag.

För att lite vidare berätta om stressmagen. Den funkade förenklat så att hade jag för starka känslor (var för glad, för ledsen, för stressad, för arg, för ivrig) så överarbetade magen maten och den stannade inte i kroppen särskilt länge (rann rakt igenom, aldrig andra vägen!) och det är ju helt naturligt att händer något sådant med magen så mår man inte riktigt bra efteråt. Så livet var ett konstant illamående. Och fortsätter det att hända igen och igen och igen så blir man mer och mer stressad. För man vet att kan man inte hålla tillbaka känslorna medan man äter så kommer det att hända igen.

Och att folk sedan började observera en så minskade ju inte det minsta på stessen. Måltiderna blev en pina utan dess like och jag minns att jag i ett skede blev så arg över att de inte förstod, inte frågade hur det egentligen låg till utan bara antog att jag hade en ätstörning, att jag helt enkelt tog med mig min tallrik till mitt eget rum och slängde igen dörren. Där kunde jag sedan sitta och äta, utan folks blickar och med fokus på datorn istället för på den mat som fanns kvar. När tallriken var tom förde jag den tillbaka till köket. Visade att den var tom och gick ut. Jag vet inte om de kontrollerade min roskis efter att jag gått (I alla fall skulle de inte ha hittat något för jag åt verkligen upp allt) men åtminstone blev det lugnare efter det.

Sista året i gymnasiet var jag så sjuk att jag seriöst inte visste hur jag skulle kunna flytta hemifrån. Att det dessutom körde ihop sig med kompisgänget gjorde ju inte det hela lättare, men utan att gå in på det vidare så var mitt hälsotillstånd en av orsakerna till att jag slutade umgås med dem, jag klarade inte av att ta hand om mig själv och mitt sociala liv samtidigt. Så pass jobbigt var det och stödet fanns inte där, för som sagt hade jag en ätstöring i andras ögon. T.o.m min läkare tyckte bara "du måst lära dig att leva med det".

Jag hade också en lång lista på saker jag inte kunde äta som endera var för krävande för magen eller som påskyndade processen. Jag hade t.o.m. en doktorsordination på att jag inte skulle äta ärtsoppa!

Men allt blev sakta bättre och idag lever jag normalt igen. Jag kan fortfarande inte dricka kaffe eller alltför många glas mjölk, äta ägg eller äpplen eller strunta i mina matvanor. Jag har som sagt äntligen gått upp den vikt jag förlorade under de svåraste perioderna och mitt mål är att aldrig mera behöva uppleva det igen.

Så döm inte folk om du inte ens ids fråga var deras problem är.