50 nyanser av mobbning

Jag har funderat på det här rätt länge nu och det börjar kännas som att jag skulle vilja dela det här med andra. Det här kommer inte vara en snyfthistoria om en hemsk barndom (jag gillar min barndom) utan snarare för er alla att ta en titt i spegeln och kanske inse varför det är så svårt att stoppa mobbningen.

Vi börjar ändå då jag var liten. I lågstadiet så blev jag mobbad. Punkt. Så enkelt var det. Det jag utsattes för var helt klart mobbning. Det handlade främst om verbal och psykisk mobbning, att frysas ute, kallas saker och ingen ville umgås med en. Det här var nog saker som togs upp av lärare, men mobbarnas reaktioner var mest axelryckningar och att rulla på ögonen. Det gick liksom inte fram. Och varför inte kan man ju undra?
Sedan hände något. Jag blev mer eller mindre inträngd i ett sådant hörn att jag var tvungen att konfrontera några av dem. Säga vad jag egentligen tyckte och kände. Och de blev alla chockade. De hade inte förstått att de skadat mig på något sätt. Visst tyckte de att jag var annorlunda, men det var mest för att de inte vetat hur de skulle umgås med mig som gjorde att de helt enkelt hade låtit bli. De trivdes bra i sin grupp och hade inte medvetet velat göra mig illa. Efter den dagen gick det lättare. Jag var fortfarande inte fullt intresserad av att komma med i deras grupp och de var nog inte fullt intresserade av att ta mig med. Men på något sätt visste vi nu hur det låg till och även om jag inte hörde till deras grupp kände jag mig inte utfryst längre.
Det har var då bara just den grupp mobbare som gått på min klass. Självfallet fanns det andra mobbare i skolan som njöt av att kasta öknamn och elaka kommentarer efter mig och mobbare som ville visa sig större genom att faktiskt kasta saker efter mig. Men de är så tydliga mobbare. Alla, även de som ser på vet att det här är mobbning. Det jag vill rikta mig till är den andra gruppen, som mobbar utan att veta att de gör skada.

Då kommer vi till högstadiet och gymnasiet, jag träffade egna vänner och vi trivdes bra tillsammans. Mina föräldrar har uppfostrat mig till att "alla ryms nog med" och det gjorde att jag verkligen försökte att alltid fråga om alla ville hänga med, alltid försökte se till att ingen lämnade efter. Och klart förstår jag ju att det gjorde att vissa önskade att de fått mer egentid med mig. Men få var heller villiga att säga det rätt ut utan led i det tysta.
Men så började grälen komma. Starka viljor krockar och det blir så ibland. Men vi redde ut det. Sen så började folk helt enkelt träffas på egen hand, utan mig, och det kändes ju lite konstigt. Under den här tiden så var jag något typ av bollplank/soptunna. Alla känslor skulle bollas med mig, alla problem skulle slängas åt mig och ibland kändes det som jag var tvungen att göra mer än bara lyssna. Men även om detta var tungt att bära rent psykiskt, alla deras problem och hemligheter, så kände jag mig också hedrad. Att de valt mig att anförtro sig till. Och det gick riktigt bra... tills jag själv blev sjuk.

För att dra min sjukdom kort så hade jag något som läkarna knuffade undan som stressmage. Det det gjorde mot mig var att jag alltid hade ont i magen och alltid var tvungen att gå på wc efter att jag ätit, eller helt enkelt ligga och krampa i sängen. Det i sin tur gjorde att jag började äta mindre och det blev som en ond spiral. Rent psykiskt var det jobbigt för jag ville ju äta, men när man har så ont fysiskt så till sist säger sinnet att mat inte är bra. Det gör ont att äta så då kan mat inte vara bra. Jag var verkligen nere i botten och visste inte hur jag skulle klara av skolan, att flytta hemifrån eller ens att hålla kvar pojkvän och vänner. Jag orkade inte. Så jag slöt in mig i mig själv, slutade ta tag i problem och fokuserade bara på mitt eget. Men det var här alla problem också startade.

Personer i vår grupp behövde ett visst mått av uppmärksamhet, vem gör inte liksom? Och när jag blev sjuk var jag inte längre stark nog att ge det. Så jag orkade inte, jag gav dem inte mer än vad jag kunde. Jag ignorerade allt drama och alla försök att få uppmärksamhet. Jag orkade inte, jag mådde så dåligt. Efteråt fick jag höra att jag mobbat dem och frusit ut dem.
Jag blev fly förbannad. Jag är ingen mobbare! Jag var länge arg och jag kunde inte förstå. Det var de som hade fel. De överdrev. Men efter ett tag, efter att jag själv blivit bättre, visst ser jag det. Jag ändrade ju. Jag börja ge dem mindre uppmärksamhet. Jag höll mig till de vänner som var "problemfria" eftersom de krävde minst energi av mig att fortsätta. Jag frös ut de andra. Visst ser jag det nu och jag kan erkänna att jag gjort det.

Men hur löste vi det då? Helt ärligt, vi gjorde det inte. Vi bröt upp och alla gick sina vägar. Visst försökte de konfrontera mig några gånger. Men när de kommer och frågar saker som "Varför hatar du mig?" och "Varför fryser du ut mig?" och man själv nätt och jämnt orkat till skolan idag för att man mått så dåligt. Då var det svårt att inte bara himla med ögonen och säga att "du överdriver". Sanningen är att jag såg er inte. Jag var för sjuk för att se er. Och när sedan föräldrar och lärare drogs med i det hela och ingen var intresserad av vår sida av historien... ja, då fick det helt enkelt vara. Jag orkade inte.

Och varför berättar jag det här? För att jag vill säga att Ja, mobbning är alltid fel. Men att ibland ser man det som mobbare inte själv. Det finns självklara fall av mobbning, men sen finns det de här gråzonerna. De som faktiskt inte själva är medvetna om att de mobbar. Och det är de som kan vara svåra att stoppa. Självklara mobbare mobbar medvetet för att höja sin status, det kan man stoppa genom att frånta dem denna status. Men gråzonerna, man vet aldrig riktigt varför de handlar som de gör. Och därför kan det också vara svårt att förstå när mobboffren kommer och anklagar en för något man inte visste att man gjorde. Ja, det riktigt krångliga kan ju bli när mobbaren också blir mobboffer. Att man inom samma grupp börjar förstöra varandra. För visst har jag också frågor. Ni såg alla hur jag snabbt ändrade, både i utseende och personlighet. Varför frågade ingen hur jag mådde? Varför frågade ingen varför jag inte orkade? Varför frågade ingen varför jag drog mig tillbaka? Varför drog ni bara slutsatser och började hata mig? Att mobba är alltid fel, även när det handlar om att mobba tillbaka. Det löser ingenting.

Så nu vill jag att alla ska se sig själv i spegeln. Har ni mobbat någon någon gång? Kanske utan att ni riktigt tänkt på det? Gör ni det just nu? Det är inget som är lätt att erkänna ens för sig själv, men kanske detta skulle vara ett första steg för att hitta gråzonerna. Och om ni själva känner er mobbade eller utfrysta, försök att se om detta är en statusmobbare eller en gråzon, kan det finnas annat bakom mobbarens fasad än att de medvetet vill göra er illa? Kanske ni mobbar varandra utan att riktigt tänka på det?
Till sist vill jag säga att mobbare också är människor. De är inga monster som föds för att göra livet surt för andra. Mobbningen kommer aldrig sluta om man tror att det räcker med att stoppa själva mobbningen. Människorna bakom måste vi ta hand om, om det sedan är just genom tillrättavisande eller omsorg, för mobbare mobbar inte för mobbningens skull. Det finns alltid någonting djupare längre ner. Jag önskar verkligen att i framtiden så skulle det inte finnas någon mobbning, att framtida mobboffer inte ska behöva känna det som så många av oss känt. Men det räcker inte att säga åt en mobbare att sluta, utan vi måste verkligen hitta orsaken till varför denne gör som den gör. Annars har vi nog inte lyckats med något.