Lopp-o-holic

Det var Jans benämning på mig igår. En som är beroende av att shoppa på loppis, haha!

Men visst finns det lite sanning i det. Har shoppat väldigt mycket på loppis de senaste veckorna. Men det är ju så roligt. Och visst är det skönt att köpa saker för en mycket billigare peng än i butiken. Hittills har jag kunnat ursäkta mig med "jamen, vi behöver ju faktiskt det här", men efter att ha låtit Tobbi släpa hem en Skohylla, en byrå och en gästsäng så får jag nog dra i handbromsen för ett tag. Jag påstår fortfarande att vi har nytta av ovanstående möbler, men de är nog inte livsviktiga eller akuta behov. Dessutom har de ökat på min projektlista, så jag får allt bocka av några projekt innan jag inhandlar fler nu. 

Skohyllan och byrån bor numera i hjälpköket. Jag drömmer om att de en dag ska gå i vitt, men efter att ha haft dem här hemma i några dagar så tycker jag de är helt okej i trä också. Även om jag tror de skulle vara mer stilrena i vitt. Jaja, det finns på min to-do list. 

Bredvid byrån ser ni också ett av mina problemområden. En ful blöjroskis och ännu fulare kattlåda. 

Jag behöver en roskis i hjälpköket, blöjorna är tillfälliga, men den används även för skräp vi hittar i fickorna (allra senast då kläderna når tvättmaskinen) eller för prislappar på nya kläder, då vi tömmer väskor osv. Och kattlådan säger ju sig själv varför den behövs. Jag får besöka Pinterest, kanske jag hittar en snygg lösning på det hela. Eller kanske ni har en på lager? Kanske ni vet av någon snygg kattlåda?

Blogvember

Blev utmanad av Hanna så det är väl bäst att jag faktiskt genomför en utmaning också för en gångs skull (känns som om det är några jag lämnat på hälft med). Blogvember kan man läsa mer om här.

Så, här är då frågorna, och svaren såklart.

Vad är det roligaste med att blogga?

Jag gillar att arbeta med text. Det har alltid kommit naturligt för mig och jag gillar att kunna få utlopp för allt (eller okej, en del) som finns på insidan.

Vad gör min blogg speciell?

Just nu känns den sådär mitt emellan. Då jag började var det en blogg om en ung vuxen. Så blev det en byggblogg. En hobbyblogg. Ja, så startade jag en gravidblogg som blev en mammablogg.... Men nu är ju det där slut (allt utom mammarollen då, och den vill jag helst hålla lite i bakgrunden). Så just nu känns det som om bloggen lite står och haltar. Jag har själv ställt mig frågan utan att ha ett riktigt snyggt svar på den.

Hur ser min blogg ut om ett år?

Förhoppningsvis så har jag hittat en ny nish. Gärna nog en familjeblogg, men kanske mera fokus på vad vi gör än vem vi gör det med? Kanske pyssel och sysselsättning för stora och små? Ja, vi får se. Verkar ju ha mer tid att blogga i alla fall nu då det är mörkt, så förhoppningsvis dör den inte ut. 

Vilket var mitt allra bästa inlägg?

Öh.. Jag är uppe i 450 inlägg (OMG! När hände det?) ... Men jag har bland annat skrivit om mobbning och hur det kan vara svårt att upptäcka att man själv mobbar andra. Den tycker jag både är vettig och aktuell.

Vilka andra bloggar/bloggare inspirerar mig?

Jag läser mycket Lev mer på mindre, Lesthi, Jenn's blogg och Patriksbackan. (Se min blogglista till höger för länkar). Ja, och såklart då Hannas blogg som jag fick utmaningen ifrån. Såklart.

Det var de frågorna. Sedan ska också tre personer utmanas och jag utmanar då Sabina, Jenni och Pia. Jag hoppas ni drar utmaningen vidare!

Foto på mej! #återanvänderfråninstagram

En hyllning till släkten

Jag väcks kl 06.13 av att Tilde säger att det är morgon. Vi har vaknat så i 29 månader nu och jag vet att säger hon att det är morgon så då är det det. Ingen skillnad om det är helgdag, jul eller min födelsedag. Upp ska vi. 

Inatt har varit en orolig natt. Tilde har inte kunnat sova och skrikit då hon vaknat. I sin tur har Tony vaknat och jag har mest spenderat natten med att bolla mellan dem. Numera är sådana nätter sällsynta, tack och lov, men här var en nu.

 

Så snart vi satt oss i soffan och Bamse springer i TVrutan så sms:ar jag min Pappa: Jag är trött. Kan du komma hit idag eller vi dit? Han svarar att de båda är hemma idag, det går bra att vi kommer dit. 

Och plötsligt känns allt så mycket enklare. Vi stannar hemma rätt många timmar innan vi sätter oss i bilen, men allt känns så lätt. Nu vet jag att jag kommer orka hela dagen. Mamma och pappa är rätt slitna idag de med, men tillsammans klarar vi av två yrväder. 

Och jag är så tacksam. Tacksam att jag alltid kan ringa. Tacksam att jag alltid vet att de finns där. Min familj är nog inte perfekt, de kan göra saker som irriterar mig och jag kan göra saker som irriterar dem. Men ber jag om hjälp så vet jag att de gör vad de kan för att hjälpa. 

När vi fick barn så var vi nog så tacksamma för att ha familjen nära. Visst kan man skaffa barn borta från familjen, det har vi ju sett. Men nog är det enkelt när alla bor i närheten. Min familj, Tobbis familj, och de vänner man träffar så ofta att de nästan är adopterade de med.

Sällan måste jag klara barnen helt själv när Tobbi är borta. Det är rätt nyligen jag börjat känna att det ens är möjligt att ha dem själv. Och Tilde och Tony har fått en så fin social krets. Och alla är viktiga. Och det märks, inte minst då Tilde "ringer" med sin telefon. Hon ringer till pappa då han jobbar, Mommo/moffa/fammo/faffa då hon tycker vi har varit borta från dem för länge (typ en dag) och hon kan ringa moster/faster då hon vill berätta något. Så sent som idag ringde hon morbror med en miniräknare, och tydligen fungerade det för han dök upp bara en halvtimme senare. 

Det jag vill ha sagt är att jag är tacksam för den familj jag har. Och jag är tacksam för allt den ger mina barn. 

Och nu då vi äntligen blivit friska så ska jag boka in besök hos barnens kusin och hos min syster. Vissa ser man helt enkelt mer sällan än man vill, utan att det är någons fel. Men visst, jag kunde bli bättre på att ringa. 

Dolt socker

Att godis och skräpmat är onyttigt, det vet alla. Men det vi äter annars då? Har ni tänkt på vad ni äter?

Enligt MåBra ska kvinnor inte äta mer än 50gram socker per dag och män 65gram. Mest för skojs skull tänkte ja se hur mycket socker jag lägger i mig till frukost. 

Min frukost består utav 200gram yoghurt och 100gram müsli. Vilket jag tyckt är helt ok. Men när jag kollat sockret så ger de 26gram vardera. Bara sådär så var jag uppe i 52gram! Och jag har bara ätit frukost...

Sen är det stor skillnad på yoghurt och yoghurt. Jag har ätit smaksatt yoghurt, de flesta av dem är 12-13gr/100gr. Men nu har jag köpt naturell yoghurt som är nere på 5gr. Och bara sådär har jag fått bort 16gr per dag. Det är 30% av min frukost. 

Kanske det skulle vara dags att göra sin egen müsli också?

Dagens samtalsämne - Hemma med barnen

Först poppar den här artikeln upp på min fb sida. Sen pratar de i radio om hur papporna så sällan tar ut föräldraledigheten. Och jag blir så irriterad över att alla andra ska få ha åsikter i hur jag tar hand om mitt barn. Och om alla andra få ha sina åsikter, ja då tänker allt jag skriva ner mina jag också:

1. Stanna hemma med barnen. Efter 9 månader hemma med föräldrapenning så ska du börja leva på vårdbidrag. Det är seriöst MINDRE än studiestödet! Föreställ er att försörja familjen med studiestödet, då ni är en till i familjen...
2. Pappor borde vara hemma mer. Igen, pengarna. Tobbis nettolön är oskojat 300-1000€ mer än min. Och ska en av oss leva på luft så måste ju den andra förtjäna något. Och helt ärligt, Tobbi VILL jobba. Skulle vi vinna miljoner på lotto så skulle han ändå jobba. Jag skulle inte sätta min fot på en arbetsplats igen. Möjligen skulle jag skaffa en tidskrävande hobby.
3. Dagis. Tilde har börjat på dagis igen. 5 timmar 10 dagar i mpnaden, även om jag är hemma med Tony. Varför? För att när Tobbi är borta så har jag ensam ansvaret för det dygnet runt. Och jag har ingen egen tid, ingen ordentlig sömn och känner att jag inte kan vara en bra mamma då det är så. Jag har svårt att hinna med maten och kan helt glömma att kunna handla mat eller städa. Men nu har jag ett barn under 10-15 timmar i veckan och de timmarna går till 90% åt att sköta lillebror, städa och handla. 2% är kanske egentid. Och som tack får barnen en mamma som orka. Jag orkar laga mat, orkar bygga pussel och orka läsa bok efter bok efter bok. Tacka vet jag dagis.
4. Barn idag saknar närhet. Jag kan bara prata för mig själv och mina barn. Men här saknas det nog ingenting. Jag kramar och pussar mina barn tiotals gånger per dag. Jag säger att jag älskar dem flera gånger i veckan (har aldrig riktigt funderat på hur ofta faktiskt... jag bara gör det). Jag sitter och håller om dem då vi ser på TV. Jag pratar med mina barn och jag umgås med. 
5. Småbarn är bara trygga hemma. Tilde är ett socialt barn. Hon leker och umgås med de flesta bara hon får chansen. Ibland vill hon inte och ibland är hon osäker på nya ställen. Och då får hon vara med mamma och sitta i mammas famn. Utan att skämmas och utan tidsbegränsning. Snart är hon igång igen och har inte tid med mamma mer. Hon har aldrig gråtit när jag lämnar henne på dagis och hon har gråtit endast en gång då hon lämnades vid mommo och moffas, och det tystnade innan jag satt mig i bilen. Proffsen får säga vad de vill, men mitt barn njuter och utvecklas av att vara med andra barn och den gemenskapen kan jag inte ge henne. Inte på samma sätt som jämnåriga.
6. Dagis är för stora grupper med för få i personalen. Ja, ni får ju välja var ni har era barn. Då jag släpper av Tilde vid Miljas så står dagistanten ofta och endera klär på de andra barnen för att de ska ut eller så står hon och kokar mat. Vanligen är det ett till tre barn där från tidigare då Tilde kommer. "Nu kom Tilde!" ropar de och sedan springer hon med dem in i rummet bredvid för att bygga med klossar. Nästan så hon inte har tid att vinka av mig. Det har antagligen varit svårare för mig än för henne att skiljas.

Alla föräldrar runtomkring mig har gjort på sitt sätt. Vissa är hemma hela tiden, vissa jobbar deltid och vissa har barnen på heltid. Jag tror ärligt att alla gör det som de känner är bäst för sina barn och jag tror att de känner sina barn bättre än alla proffsen. 

Ingen har rätta att säga vem av föräldrarna som ska vara hemma, ingen har rätt att säga hur länge man har råd att vara hemma, ingen har rätt att säga att du inte får jobba. Så länge ni tillsammans gjort beslutet hur er familj ska fungera. Och det är lätt för andra att peka finger och säga att man prioriterar sig själv framför barnet då man går på gym en timme. Men ibland behöver faktiskt föräldrar också en paus och en timme på gymmet kan vara det som behövs för att de ska kunna vara bra föräldrar resten av veckan. Man kan ifrågasätta sig själv, gör jag det här för mig eller för barnen? Men man ska inte underskatta fördelarna med lite egentid.

En dag ur TIldes synvinkel

Vår 2-åring är för underbar! Hon snodde min telefon igår och fick på kameran (ja, två åringar kan göra sådant nuförtiden) och sprang sedan runt och fotograferade ända tills det var dags att vila middag. Här är (en del) av de bilder hon tog:

 Vardagsrumslampan

 Tonys leksaker

 Mera leksaker

 Tildes favoritälva, Vinterlilja

 Tildes Scania

Lego-kärran 

 Inte riktigt säker på vad det här är...

 Skafferiet

 Skafferiets lampknapp... lampan är på

 Barnvagnen vi har inne

 Lillebror

 Mamma

 Tonys sitter

 Dockans bärstol

 Lillebrors Tuggleksak

 Köksbordet

 Tildes böcker i soffan

Tildes huvudkudde. Natt natt!

Dumma dumma dumma

Det är mycket just nu. Även om det här inte skulle ha slått emot släkten, så är det mycket nu.
Jag hade precis bestämt mig, och Tobbi hade precis sagt att han stöttar mig. Mammaledigheten börjar ticka bort och jag måste ha en biinkomst om jag ska kunna stanna hemma med barnen. Annars går det inte. Vår ekonomi går inte. Ingen kan ju inbilla sig att man bli rik av att vara hemma med barnen. Så, efter många funderingar kring olika arbeten, studier osv så var det hemförsäljningen som nappade igen. Så för två veckor sedan gjorde vi upp ett muntligt kontrakt att jag börjar igen. Det blev ENJO även den här gången, så om du är intresserad av att ha en demo hör genast av dig! Jag ser fram emot det, även om jag känner mig stressad. Makens arbete är inte det lättaste att förutspå och ska jag börja jobba kvällar så måste han ju vara hemma. Och förutom allt jobb med att komma igång så måste vi även ta hand om två yrväder, fixa vardagen och förhoppningsvis hinna få klart garaget och terassen innan snön faller... igen.

I allt det här blev vi dessutom förkylda. Men helt ärligt har jag inte hunnit bry mig. Bara några dagar efter att jag hoppat på ENJO igen så slog verkligheten emot. Hon, en släkting på makens sida, har fått cancer. Jag minns när han ringde och berättade. Jag var trött, stressad, hade inte hunnit äta på 10 timmar, förkylningen packade i kroppen och jag var på uruselt humör. Hela världen stannade. Eller, jag stannade, medan världen fortsatte rusa förbi mig. Jag grät och skrattade. Skrattade åt mina egna små problem. Vilka bagateller jag hade egentligen. Och jag blev förbannad och rädd. Rädd att två små i Tildes och Tonys ålder riskerade att bli utan mamma. Kändes verkligen hemskt.
Och nu är rumban igång. Cellgifter, sjukhusbesök, maken hemma och passar barnen. Och för första gången får jag vara lite väl medveten om att cancer inte drabbar bara en person, utan så många. Släkten försöker finnas där, hjälpa de som är hemma. Men det är inte bara deras vardag som behöver lösas. Hans plats i det lilla familjeföretaget gapar nu plötsligt tom och någon måste ju hålla igång den lastbilen. Så det blir ett enda pusslande. Plötsligt måste maken jobba två veckor i rad istället för en, utomlands. Sen när han väl kommer hem så hoppar han in på den andra bilen. Och allt vi har planerat har suddats ut. Andra frågar vad jag har för planer nästa månad och jag vet inte ens hur jag ska få klarhet i vad som händer till helgen. Och barnet kruppar och sömnen har lyst med sin frånvaro alltför länge.
Och jag biter ihop. Jag vill inte klaga, speciellt inte till maken. Han lider minst lika mycket som jag. Han är också där i jobbet, medan jag måste ha hand om sjuka barn. Han är också där i irritationen att inte veta hur vår vardag ska se ut. Han är också där då förkylningarna slår mot oss vuxna också. Så även om jag är så trött på att vara arg och så arg på att vara trött så biter jag ihop och låter honom sova. För någon av oss måste få chansen att hinna ikapp verkligheten.

Och vad har det egentligen för skillnad att jag är så långt bortom sans att alla problem känns som berg och varje utmaning får musten att gå ur mej. Jag har i alla fall inte cancer, så det är inte mig själv jag ber om att ska få det bättre.