måndag 24 januari 2011

Plusgrader

Det verkar som om vintern börjar ge med sig sakta men säkert. Ganska skönt. Men på samma gång lite sorgligt för jag har suttit inne så mycket med slutarbetet att jag inte hunnit hoppa i snödrivor och diken på riktigt ännu. Måste göra det snabbast möjligt så jag kan pricka av den på min lista med saker att göra.

Ja, på tal om det. Saker jag HAR att göra inom de närmsta tre månaderna:
  • Göra en VÄLDIGT lång inlämningsuppgift.
  • Skriva klart slutarbete.
  • Överlag klara av alla kurser vi har nu på våren.
  • Skriva ett lajv.
  • Förhoppningsvis hitta ett jobb.
  • Börja planera inför framtiden.
Det sista skrämmer mig nästan mest. Inte för att jag känner att jag inte är redo, utan för att jag är rädd att jag inte ska hitta ett arbete och stå där utan. Ingenjören som börjar jobba på Prisma. Vilket i sig skulle vara helt okej under några år men det är ju klart att jag vill ha ett arbete inom min bransch nu då jag ändå kämpat med studierna i 4 år.

Något helt annat. Hittade vårt Halloweenfoto från 2010. Tänkte jag skulle visa hur läskiga vi egentligen såg ut under den kvällen. Och allt detta med hjälp av lite smink, latex och låtsas blod.

(Det syns ganska tydligt på bilden var skarvarna går, och tur är egentligen för det. Ni kan föreställa er folks blickar när man öppnade dörrenmed det sminket och det var sådär halvmörkt)

onsdag 19 januari 2011

Valpsjuka

As in Sjuk efter Valpar.

Vi har drömt efter att skaffa hund länge nu, men eftersom vi bott i Vasa och i en relativt liten lägenhet har vi inte ids köpa en valp. Eller ja, det skulle i så fall ha blivit en mindre hund som inte krävde så mycket motion. Men nu bor vi i hemtrakterna i en större lägenhet och på markplan så det börjar kännas som om drömmen kan bli verklighet nu så småningom. Men för tillfället är det i alla fall bara drömmar.

Men ifall det någon gång blir verklighet så vet vi i alla fall vad det blir för en. Eller, Tobbi har bestämt sig för vilken ras det ska bli ;) Nämligen en Berner Sennen. Och visst kan jag hålla med honom om att den nog ligger på top 5 listan över perfekta-hundar-för-T&T. Och nu när jag suttit och googlat dem av ren tristess så kan jag bara inte sluta se på dem! De är ju bara för fina!
(Och det oberoende av ålder)


Vi har ju som sagt redan två katter och en av de saker jag är mest orolig för är att de inte kommer att acceptera en hund i huset. Och med de menar jag Arthur. Edgar har alltid tagit allt så chill och han har tidigare bott tillsammans med hundar så han är jag inte alls orolig för. Men å andra sidan är de båda unga så de borde fortfarande kunna anpassa sig efter nya familjemedlemmar. Så det kommer nog att gå bra.
Det positiva med att vi redan har två katter är att vi har bättre hum om vilken tid det tar och ansvar det innebär att ha ett eget husdjur. Så vi kommer vara bättre förberedda än om vi köpte en hund sådär bara. Det gör också att vi inte vill rusa in i vilket hundköp som helst.
Något som talar för att vi skulle klara av ett nytt husdjur är att vi blivit så vana med katterna att de vardagssysslor som krävs för att de ska må bra går av sig själva. Och det ger mig hopp om att vi kan vänja oss vid nya vanor om en hund kommer in i bilden.

Det som är jobbigt med att göra slutarbete är att man på samma gång skulle behöva hinna planera sitt liv. Så allt känns väldigt hektiskt. Och kaotiskt. Och nej jag vet att allt inte behöver hända på en och samma gång, men saken är ju just det att vissa saker behöver sitt "planeringsskede" och vill vi t.ex. skaffa en hund i sommar så måste vi snart hitta en kennel som väntar valpar. Och det är det som gör att man inte kan ta en sak i taget.

Visdomsord för dagen. Nyckeln till ett ordnat kaos är bra planering.

måndag 17 januari 2011

Den perfekta kroppen

(här kommer inläggen plötsligt in tätt, kan oxå ge en spoilervarning)

Satt just och såg på ANTM 10 (Americas Next Top Model Cicle 10) och funderade över att varför är drömkroppen för många kvinnor så liten? Alltid när jag pratar med andra tjejer så klagar dom över hur mycket de väger, hur mycket extra fett som ligger där runt magen och hur låren är för breda och såklart om vilket sätt de nu försöker banta ner sig på. Och visst tycker jag att man får klaga över sitt utseende, det hör liksom till. Men är jag den enda tjejen i världen som faktiskt vill bli större? Inte mycket större, men lite mera kurvig skulle jag gärna vara. Sen skulle jag bara behöva kombinera det med rätt träning så att allt "hänger på rätt sätt".

I alla fall. Whitney från ANTM 10 var den första "Plus size" modellen som vann ANTM och hon är ju hur snygg som helst! Nej, jag tycker inte att hon ser på något sätt ut som "plus size", men placerar man henne bredvid andra Top modeller så visst syns skillnaden. Jag tycker att Whitney ser helt normal stor ut här på fotot och när man placerar en vanlig top modell bredvid henne så ser man verkligen hur små och magra de andra är. Jag tycker helt klart att denna tjej visar en mer hälsosam kroppsform än andra modeller och enligt mig är hon minst lika snygg.


Det jag alltså vill ha sagt är att ifall jag ska hitta en drömkropp att sträva efter väljer jag allt Whitney med kurvorna. Och jag hoppas att hon uppnår sina drömmar om att förändra modevärlden till att visa upp mer normala storlekar så inte kvinnor måste sträva till att göra sig så smala att de börjar må dåligt.
Och att oberoende av vilken storlek modevärlden säger att man ska vara (och så länge man är inom ramarna för vad som är hälsosamt), så blir folk mycket vackrare av ökad självkänsla än av att tappa några kilon. Är man bekväm med sig själv och mår bra så lyser man upp mycket mer än vad någon diet kan göra mot en. And that's a fact.

Gråskalig Måndag

Det finns alltid en dag man gillar mindre än de andra. Och måndagen är nog den dagen för mig. Jag har dock haft turen att ha "ledigt" på måndagar detta skolår så det gör det hela lite enklare. Men nog ska jag ju ändå ha arbetat 8 timmar med slutarbetet, så nog känner man ju av det ändå.

Jag börjar vara i slutspurten av slutarbetet nu och det börjar kännas. Det märks också att det har varit ganska mörkt en längre tid just nu. Adderar man dessa två så får vi summan av en ganska trött och led tjej. Jag börjar allt oftare känna mig omotiverad och jag kommer på mig själv med att klaga lite för mycket och skippa lektioner lite väl ofta. Det gäller verkligen att skärpa sig här nu, med tanke på att det är bara 4 månader kvar i skolan så kan det ju inte vara så svårt. Eller?

torsdag 13 januari 2011

Livet med en Rekkamies

Skolkamrater och andra bekanta frågar mig alltid i något skede vad min kar studerar till. Han studerar inte längre, är Lastbilschaffis säger jag. "Jassåå..." Brukar nästa kommentar då lågmält vara. Jag undrar alltid om de är generade över att de gett honom "fel status" då de kallat honom studerande eller om de anser att han inte har "tillräckligt höga studier". Jag vet faktiskti inte om folk tycker att vissa arbeten är mer värda än andra? Jag gör det iaf inte, men då igen är jag ju väldigt partisk i frågan.

Men ja, att leva tillsammans med en Rekkamies är helt klart inte det samma som att leva med andra 8-16 jobbare. Han börjar ofta där runt 5 på morgonen och är ibland inte hemma före 11 på kvällen. Hans dagar är ohumant långa och detta var nog det största problemet för mig till en början. Det andra problemet är att jag aldrig vet när han kommer att sluta för dagen. Allt beror ju på hur bra det går, om lasset låssnar då det ska kippas och ifall inget går sönder (nu vintertid verkar alltid något gå sönder). Detta har helt klart gjort att jag, den med annars väldigt strikta tidsscheman, har fått lära mig att anpassa mig efter andra och att inte ta det så hårt ifall allt inte går som planerat.
Jag är väldigt facinerad av hans jobb. Har suttit med honom ett flertal gånger då han kört och det är alltid lika intressant att se hur allt fungerar och vart hans arbete kommer ta oss. Jag har alltid gillat att åka bil, så att sitta såhär högt upp medan man pratar om allt mellan himmel och jord passar mig utmärkt. Vissa saker kommer jag nog aldrig att förstå mig på, som hur i hela friden de lyckas backa med dessa vidunder, hur lådorna egentligen kommer upp på flaken och varför vi inte vinkar när vi kippar ut flisen.
Men förutom alla de gånger, som nu, då det inte riktigt vill fungera som han vill och han svär och muttrar över åbäket. Så gillar han verkligen sitt jobb. Och det syns på honom. Och när det kommer till kritan så är det ju det som räknas.