- Stanna hemma med barnen. Efter 9 månader hemma med föräldrapenning så ska du börja leva på vårdbidrag. Det är seriöst MINDRE än studiestödet! Föreställ er att försörja familjen med studiestödet, då ni är en till i familjen...
- Pappor borde vara hemma mer. Igen, pengarna. Tobbis nettolön är oskojat 300-1000€ mer än min. Och ska en av oss leva på luft så måste ju den andra förtjäna något. Och helt ärligt, Tobbi VILL jobba. Skulle vi vinna miljoner på lotto så skulle han ändå jobba. Jag skulle inte sätta min fot på en arbetsplats igen. Möjligen skulle jag skaffa en tidskrävande hobby.
- Dagis. Tilde har börjat på dagis igen. 5 timmar 10 dagar i mpnaden, även om jag är hemma med Tony. Varför? För att när Tobbi är borta så har jag ensam ansvaret för det dygnet runt. Och jag har ingen egen tid, ingen ordentlig sömn och känner att jag inte kan vara en bra mamma då det är så. Jag har svårt att hinna med maten och kan helt glömma att kunna handla mat eller städa. Men nu har jag ett barn under 10-15 timmar i veckan och de timmarna går till 90% åt att sköta lillebror, städa och handla. 2% är kanske egentid. Och som tack får barnen en mamma som orka. Jag orkar laga mat, orkar bygga pussel och orka läsa bok efter bok efter bok. Tacka vet jag dagis.
- Barn idag saknar närhet. Jag kan bara prata för mig själv och mina barn. Men här saknas det nog ingenting. Jag kramar och pussar mina barn tiotals gånger per dag. Jag säger att jag älskar dem flera gånger i veckan (har aldrig riktigt funderat på hur ofta faktiskt... jag bara gör det). Jag sitter och håller om dem då vi ser på TV. Jag pratar med mina barn och jag umgås med.
- Småbarn är bara trygga hemma. Tilde är ett socialt barn. Hon leker och umgås med de flesta bara hon får chansen. Ibland vill hon inte och ibland är hon osäker på nya ställen. Och då får hon vara med mamma och sitta i mammas famn. Utan att skämmas och utan tidsbegränsning. Snart är hon igång igen och har inte tid med mamma mer. Hon har aldrig gråtit när jag lämnar henne på dagis och hon har gråtit endast en gång då hon lämnades vid mommo och moffas, och det tystnade innan jag satt mig i bilen. Proffsen får säga vad de vill, men mitt barn njuter och utvecklas av att vara med andra barn och den gemenskapen kan jag inte ge henne. Inte på samma sätt som jämnåriga.
- Dagis är för stora grupper med för få i personalen. Ja, ni får ju välja var ni har era barn. Då jag släpper av Tilde vid Miljas så står dagistanten ofta och endera klär på de andra barnen för att de ska ut eller så står hon och kokar mat. Vanligen är det ett till tre barn där från tidigare då Tilde kommer. "Nu kom Tilde!" ropar de och sedan springer hon med dem in i rummet bredvid för att bygga med klossar. Nästan så hon inte har tid att vinka av mig. Det har antagligen varit svårare för mig än för henne att skiljas.
Alla föräldrar runtomkring mig har gjort på sitt sätt. Vissa är hemma hela tiden, vissa jobbar deltid och vissa har barnen på heltid. Jag tror ärligt att alla gör det som de känner är bäst för sina barn och jag tror att de känner sina barn bättre än alla proffsen.
Ingen har rätta att säga vem av föräldrarna som ska vara hemma, ingen har rätt att säga hur länge man har råd att vara hemma, ingen har rätt att säga att du inte får jobba. Så länge ni tillsammans gjort beslutet hur er familj ska fungera. Och det är lätt för andra att peka finger och säga att man prioriterar sig själv framför barnet då man går på gym en timme. Men ibland behöver faktiskt föräldrar också en paus och en timme på gymmet kan vara det som behövs för att de ska kunna vara bra föräldrar resten av veckan. Man kan ifrågasätta sig själv, gör jag det här för mig eller för barnen? Men man ska inte underskatta fördelarna med lite egentid.
