Skolkamrater och andra bekanta frågar mig alltid i något skede vad min kar studerar till. Han studerar inte längre, är Lastbilschaffis säger jag. "Jassåå..." Brukar nästa kommentar då lågmält vara. Jag undrar alltid om de är generade över att de gett honom "fel status" då de kallat honom studerande eller om de anser att han inte har "tillräckligt höga studier". Jag vet faktiskti inte om folk tycker att vissa arbeten är mer värda än andra? Jag gör det iaf inte, men då igen är jag ju väldigt partisk i frågan.
Men ja, att leva tillsammans med en Rekkamies är helt klart inte det samma som att leva med andra 8-16 jobbare. Han börjar ofta där runt 5 på morgonen och är ibland inte hemma före 11 på kvällen. Hans dagar är ohumant långa och detta var nog det största problemet för mig till en början. Det andra problemet är att jag aldrig vet när han kommer att sluta för dagen. Allt beror ju på hur bra det går, om lasset låssnar då det ska kippas och ifall inget går sönder (nu vintertid verkar alltid något gå sönder). Detta har helt klart gjort att jag, den med annars väldigt strikta tidsscheman, har fått lära mig att anpassa mig efter andra och att inte ta det så hårt ifall allt inte går som planerat.
Jag är väldigt facinerad av hans jobb. Har suttit med honom ett flertal gånger då han kört och det är alltid lika intressant att se hur allt fungerar och vart hans arbete kommer ta oss. Jag har alltid gillat att åka bil, så att sitta såhär högt upp medan man pratar om allt mellan himmel och jord passar mig utmärkt. Vissa saker kommer jag nog aldrig att förstå mig på, som hur i hela friden de lyckas backa med dessa vidunder, hur lådorna egentligen kommer upp på flaken och varför vi inte vinkar när vi kippar ut flisen.
Men förutom alla de gånger, som nu, då det inte riktigt vill fungera som han vill och han svär och muttrar över åbäket. Så gillar han verkligen sitt jobb. Och det syns på honom. Och när det kommer till kritan så är det ju det som räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar