Idag hände det igen. Vi stod där och hade ingen aning om vad vi skulle göra. Inget internet hade vi till förfogande och ingen telefonbok. Och kaveri behöva en rörmockare. Vad gör man då man själv inte kommer längre? Jo, man ringer pappa.
Som vanligt svarade pappa genast i telefon, han var på jobbet, och hade troligtvis händerna fulla. Jag berättade vad vi hade för problem. Han lovade att ringa om några minuter med telefonnummerna. Det roliga, och ibland ytterst irriterande, med pappa är att han alltid gör saker fullt ut och han älskar att fixa med saker. Både sina egna och andras. Och ibland utan att fråga. Så när pappa sedan ringde tillbaka hade han inte bara en nummer åt oss. Utan han hade även ringt runt och hört sig för så han visste att denne rörmockare hade tid att komma troligtvis redan idag.
Och där hade vi det. Problemet löst. Bara ringa och ge mannen adressen så hade vi honom knackandes på dörren en halvtimme senare.
Och det är precis såhär båda mina föräldrar är. Alltid där för en. Jag vet att om det är något så kan jag alltid ringa. Skulle jag bli sjuk under ett besök i Vasa så skulle någon av dem hämta mig. Behöver jag hjälp med något praktiskt så kan jag alltid fråga dem. De har letat efter telefonnummer, recept, adresser och Gud vet vad åt mig. Jag vet att ber jag om hjälp så kommer jag att få det. Och det är otroligt skönt.
Visst. Mina föräldrar är inte perfekta. Vi har varit oense om mycket, arga, besvikna. Men har grälet handlat om dem så har det ofta varit för att de förstör för sig själva. För i grund och botten vet jag att de vill att vi ska ha det bra. Även om jag inte alltid kan se varför de måste agera på ett visst sätt, så vet jag att de vill vårt bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar