Trött dag

Ibland känns är det rätt jobbigt att vara mamma, o det känns som att man kanske i te är den bästa mamma man kan vara. Idag är nog en sådan dag. När man har sovit bara fyra timmar, när alla musklerna runt magen och höfterna gör ont och när Tilde har pillat lös hälften av alla tangenter från laptopen (o spännena under knapparna). Då kan det vara att man inte är den bästa mamma man kan vara. 

Men då det kommer sådana dagar så är det att ha förstånd att be om hjälp på ett eller annat sätt. Det är vad en bra mamma skulle göra, be om hjälp där man inte räcker till. Så idag hälsar vi på Moffa och Mommo och jag känner mig väldigt tacksam över att bo sådär lagom långt borta från hemhemma. 

Andra planer

Så igår kom och gick dagen som jag skulle börja jobba. Och jag är fortfarande hemma. Vad hände riktigt?

I Januari besökte jag arbetet för att diskutera det här med arbetstider och om det var möjligt att jag skulle få komma tillbaka på deltid. Jojo sades det, 2x5 timmar kan de nog lova mig. Perfekt! Jag förberedde både mig och Tilde för det här. Mig främst genom att mentalt veta att jag ska lämna bort Tilde 6 timmar två gånger i veckan (det tar en halvtimme att köra per väg) och Tilde genom att lägga henne att skötas hos flera olika personer och börja mata henne med mjölkersättningar och välling så att hon inte skulle vara i så stort behov av mig.
En två veckor innan jag skulle börja så skulle vi ta kontakt och besluta vilka dagar osv angående jobbet och om jag möjligen skulle ha möjlighet att ta hem arbete också. Då vände det. "Vi har fått  så mycket arbete nu att du skulle endera behöva jobba mer eller så tycker vi att du ska stanna hemma längre". What?! Jag försökte ge olika förslag till en kompromiss men de vägrade. Endera skulle jag arbeta minimum 2 hela dagar (alltså minst 9 timmar borta från Tilde) eller stanna hemma.
Tanken med de 2x5 timmar vi tidigare sagt var ju att Tilde skulle få stanna hemma med vänner och släktingar, men jag kan ju inte kräva att någon skulle sitta barnvakt 9 timmar i sträck sådär bara mitt i veckan. Vilket skulle betyda att jag skulle vara tvungen att sätta Tilde till en dagmamma. För det första tilltalade den tanken mig inte, att lilla Tilde som knappt kan säga mamma ska skickas iväg till en främmande människa större delen av dagen. Och för det andra, hur skulle jag hitta någon på två veckor?!

Så mindre än en vecka innan jag skulle börja jobba så skickade jag att nej, jag kommer inte och vi beslöt att vi hörs igen i juni och ser om juli är en bättre månad att börja jobba deltid i.

Känslan över allt detta är rätt bittersweet. Jag är arg för att de meddelade mig detta (efter att jag tagit kontakt med dem) endast två veckor innan jag skulle börja! Och jag är arg över att ha lovats jobb motsvarande ca 600€. Så nu ska jag leva på 600€ mindre i månaden. Och sen blir jag så arg när de jag pratar med tycker "Jamen, kanske Tobbi tjänar för er båda?". Jag vet faktiskt inte! Två tredjedelar av min inkomst försvann just, är det något som ni kanske skulle kunna slänga ut genom fönstret bara och säga "inga problem"? Här tycker jag alla klagar över att de har för lite pengar och så plötsligt när jag förlorar en del av min inkomst så ska jag bara shut it och leva av Tobbi. Jo jag tackar...
Men sen när all den här ilskan har lagt sig så visst känns det skönt. Nu har jag mer tid hemma med Tilde och jag behöver inte ha dåligt samvete att vi båda samtidigt är borta från henne. Och visst känns det bra att inte behöva lämna över henne till den där främmande dagmamman. Nej, jag vet faktiskt inte hur vi ska göra det här ekonomiskt nu. Det var ju inte precis planerat såhär. Men säkerligen ska vi fixa det.

Fru Chaufför

Ni kan säkert själva räkna upp en massa olika yrken där arbetstiderna inte är de där 8-16 standarden. Läkare, sjukskötare, kassatant eller bonde till exempel. Och chaufför är ju självfallet ett av dem. 

När Tobbi började som chaufför så vet jag att jag var rätt gnällig "måste du jobba så sent" eller "varför kommer du inte hem snart" var standardfraser, men hans första jobb som chaufför var också rätt oförutsägbart. På morgonen kunde han åka iväg på ett tio timmars jobb för att sedan ringa och säga att han inte kommer hem inatt. Alls. Han sover i lastbilen så han får fortsätta direkt imorgon. Och sedan att hans chef var så flummig gjorde det ju inte bättre. Så man kan lugnt säga att det jobbet nog inte passade någon av oss. Inget gick ju att planera.

Nu är det nog mycket bättre. Kör han mjölkbilen så har de rätt exakta tider på hur länge det tar, drar det ut på tiden vet man att det är pga väglag eller krångel vid mjölkcentralen, sådant man vet att är ingens fel och inget man kan göra något åt. Kör han med fraktbilen så vet man redan innan helgen om han är borta hela eller halva veckan därpå (ibland kan halva veckor också bli till hela veckor, men det är sådant man får ta) så man vet oftast med en dags marginal när han borde vara hemma. Så vi trivs rätt bra som det är.

Men nog är det egentligen rätt ironiskt att jag, som har sådan separationsångest och hatar att säga hejdå, är Fru Chaufför. Att varje vecka måste jag säga hejdå till den man jag bryr mig mest om. Men bra träning måste jag erkänna att det har varit. Innan Tobbi började jobba så hade vi suttit ihop mer eller mindre konstant sedan höstadiet. Att han sedan började vara borta halva och hela veckor i sträck tror jag nog bara gjorde gott. 

Nu känns inte en halv vecka nästan alls. "Jamen, du är ju bara borta tre dagar. Det är ju ingenting. Snart hemma igen". Men oberoende om det är hela eller halva veckor så är första dygnet alltid det jobbigaste. Jag hatar att sova ensam, så första natten han är borta sover jag alltid dåligt. Och jag hatar att jag inte har någon att vänta hem till kvällen, så första dagen är jag inte motiverad till att göra något. Men när väl den första dagen gått så känns allt mycket bättre. Vi håller kontakten via nätet och telefonen och jag hittar min "änka-rutin" här hemma. Så efter det första dygnet så rullar allt på som vanligt igen.

Skulle jag byta? Om jag fick chansen, skulle jag ändra något? Nej, jag skulle nog inte det. Vårt liv fungerar bra så som vi har det nu så det finns ingen direkt orsak att ändra något. Och jag vet att Tobbi alltid drömt om att få köra lass till Norge och Sverige så varför ska jag ta det ifrån honom? Visst önskar jag att han var hemma mer, men det hinns nog. 

Dessutom ger hans rutter utomlands en ursäkt åt mig att stanna hemma. För så länge ena föräldern är borta så vägrar jag börja jobba på heltid. Tilde skulle ju se så lite av oss då. Så för tillfället är jag glad att jag får vara hemma och att Tobbi drar in pengarna. Det är också en lyx i sig. Vi får se sedan i april hur vi löser det hela, då min föräldraledighet tar slut och kassan sinar. Hoppeligen löser det sig också.

Grattis på morsdagen!

Grattis på morsdagen alla mammor! Ännu i år har jag bara min egna mamma att fira så det tänker jag också göra :)

Grattis på morsdagen mamma!

Sen jag var liten har det alltid varit mamma vet och mamma kan. Så alltid när jag har haft något problem jag behövt lösa eller ett beslut jag har behövt ta så är det alltid mamma jag frågat om råd.