Livet som småbarnsförälder

Hahaha! Tilde kommer springande genom huset, hon tar en hårtuss från filten som ligger på soffan. Hon springer tillbaka genom huset till hjälpköket där katterna sitter (detta med ett uu-uuu-uuu-aah läte) och lägger sedan tussen i kattens päls. Och så börjar det om från början.

Jag antar att det här är just sådana saker om man senare kommer att glömma. Men nog kan det vara underhållande med en ettåring i huset.

Livet i en barnfamilj

Idag sover vi tydligen i turer. Jag minns inte längre vem av oss som gjorde så att Tilde somnade igår, antagligen Tobbi då det inte finns lagrat i mitt minne. Det var sedan jag som steg upp under natten och matade henne när hon vaknade och var hungrig. Tilde vaknade sedan kl 7 och tyckte det var en bra tid att börja stiga upp. Tobbi förbarmade sig över mig och lät mig sova vidare medan de steg upp. Till 10 sov jag, men medan jag gick på wc så hade Tilde somnat så när jag kommer ut från badrummet så ligger båda två och sover i vår säng.
Så nu sitter jag här ensam, för en gångs skull, och äter frukost. Väldigt ovanligt nu för tiden. Och känns väldigt konstigt.

De bästa man kan önska sig

Andra planer

Så igår kom och gick dagen som jag skulle börja jobba. Och jag är fortfarande hemma. Vad hände riktigt?

I Januari besökte jag arbetet för att diskutera det här med arbetstider och om det var möjligt att jag skulle få komma tillbaka på deltid. Jojo sades det, 2x5 timmar kan de nog lova mig. Perfekt! Jag förberedde både mig och Tilde för det här. Mig främst genom att mentalt veta att jag ska lämna bort Tilde 6 timmar två gånger i veckan (det tar en halvtimme att köra per väg) och Tilde genom att lägga henne att skötas hos flera olika personer och börja mata henne med mjölkersättningar och välling så att hon inte skulle vara i så stort behov av mig.
En två veckor innan jag skulle börja så skulle vi ta kontakt och besluta vilka dagar osv angående jobbet och om jag möjligen skulle ha möjlighet att ta hem arbete också. Då vände det. "Vi har fått  så mycket arbete nu att du skulle endera behöva jobba mer eller så tycker vi att du ska stanna hemma längre". What?! Jag försökte ge olika förslag till en kompromiss men de vägrade. Endera skulle jag arbeta minimum 2 hela dagar (alltså minst 9 timmar borta från Tilde) eller stanna hemma.
Tanken med de 2x5 timmar vi tidigare sagt var ju att Tilde skulle få stanna hemma med vänner och släktingar, men jag kan ju inte kräva att någon skulle sitta barnvakt 9 timmar i sträck sådär bara mitt i veckan. Vilket skulle betyda att jag skulle vara tvungen att sätta Tilde till en dagmamma. För det första tilltalade den tanken mig inte, att lilla Tilde som knappt kan säga mamma ska skickas iväg till en främmande människa större delen av dagen. Och för det andra, hur skulle jag hitta någon på två veckor?!

Så mindre än en vecka innan jag skulle börja jobba så skickade jag att nej, jag kommer inte och vi beslöt att vi hörs igen i juni och ser om juli är en bättre månad att börja jobba deltid i.

Känslan över allt detta är rätt bittersweet. Jag är arg för att de meddelade mig detta (efter att jag tagit kontakt med dem) endast två veckor innan jag skulle börja! Och jag är arg över att ha lovats jobb motsvarande ca 600€. Så nu ska jag leva på 600€ mindre i månaden. Och sen blir jag så arg när de jag pratar med tycker "Jamen, kanske Tobbi tjänar för er båda?". Jag vet faktiskt inte! Två tredjedelar av min inkomst försvann just, är det något som ni kanske skulle kunna slänga ut genom fönstret bara och säga "inga problem"? Här tycker jag alla klagar över att de har för lite pengar och så plötsligt när jag förlorar en del av min inkomst så ska jag bara shut it och leva av Tobbi. Jo jag tackar...
Men sen när all den här ilskan har lagt sig så visst känns det skönt. Nu har jag mer tid hemma med Tilde och jag behöver inte ha dåligt samvete att vi båda samtidigt är borta från henne. Och visst känns det bra att inte behöva lämna över henne till den där främmande dagmamman. Nej, jag vet faktiskt inte hur vi ska göra det här ekonomiskt nu. Det var ju inte precis planerat såhär. Men säkerligen ska vi fixa det.

18:e Mars

Igår firade vi lillebror Daniels födelsedag. Lite mindre traditionellt än vanligt. Det blev ingen tårta och kaffe hemma utan istället gick vi ut och äta till Epogue.
Epogues söndagslunch bestod av oxfiléer i bearnesås (okej, det fanns även valet: grillad kyckling. Men ingan av oss tog det). Och det var helt jättegott! Och de som orkade fick sedan även kaffe och en kakbit till efterätt (så lite traditionellt blev det ju då i alla fall).
Verkligen värt att besöka för alla som har chansen. Och sen vill jag ge Epoque ett plus i kanten för god service vid specialönskemål.

Lillebror blev alltså 19 år igår. Och jag skulle säkert kunna berätta hur många roliga minnen som helst som vi haft. Men kanske det är lika bra att låta bli. Jag hoppas bara att vi har lika många fina upplevelser att se framemot, lika många skrattattacker och minst lika många finurliga funderingar.

Jag har världens bästa lillebror. Och han har lärt mig så mycket. Fått mig att skratta så många gångar. Och fått mig att se världen ur en annan synvinkel.

15.11.2002

Idag är det alltså 9 år sedan vi för första gången insåg att det kanske fanns mer än bara vänskap mellan oss. Men nog känns det lite overkligt att man vid 14 års ålder skulle hitta någon så lik en själv, men som samtidigt kompleterar en där man själv brister.

Tobbi har sedan den dagen varit min bästa vän och vårt förhållande har fått arbeta hårt för att utvecklas tillsammans med oss. Jag älskar att vi har så många gemensamma tankesätt och intressen samtidigt som vi på vissa områden är väldigt olika.

Men trots att 9 år låter väldigt mycket så är vi fortfarande väldigt unga.

Vi har fortfarande mycket att se fram emot i framtiden.

Och med dig vid min sida så vet jag att det kommer att gå bra.

Du är mannen i mitt liv.

Älskar dig!

I ur och skur

Idag hände det igen. Vi stod där och hade ingen aning om vad vi skulle göra. Inget internet hade vi till förfogande och ingen telefonbok. Och kaveri behöva en rörmockare. Vad gör man då man själv inte kommer längre? Jo, man ringer pappa.
Som vanligt svarade pappa genast i telefon, han var på jobbet, och hade troligtvis händerna fulla. Jag berättade vad vi hade för problem. Han lovade att ringa om några minuter med telefonnummerna. Det roliga, och ibland ytterst irriterande, med pappa är att han alltid gör saker fullt ut och han älskar att fixa med saker. Både sina egna och andras. Och ibland utan att fråga. Så när pappa sedan ringde tillbaka hade han inte bara en nummer åt oss. Utan han hade även ringt runt och hört sig för så han visste att denne rörmockare hade tid att komma troligtvis redan idag.

Och där hade vi det. Problemet löst. Bara ringa och ge mannen adressen så hade vi honom knackandes på dörren en halvtimme senare.

Och det är precis såhär båda mina föräldrar är. Alltid där för en. Jag vet att om det är något så kan jag alltid ringa. Skulle jag bli sjuk under ett besök i Vasa så skulle någon av dem hämta mig. Behöver jag hjälp med något praktiskt så kan jag alltid fråga dem. De har letat efter telefonnummer, recept, adresser och Gud vet vad åt mig. Jag vet att ber jag om hjälp så kommer jag att få det. Och det är otroligt skönt.
Visst. Mina föräldrar är inte perfekta. Vi har varit oense om mycket, arga, besvikna. Men har grälet handlat om dem så har det ofta varit för att de förstör för sig själva. För i grund och botten vet jag att de vill att vi ska ha det bra. Även om jag inte alltid kan se varför de måste agera på ett visst sätt, så vet jag att de vill vårt bästa.