Andra planer

Så igår kom och gick dagen som jag skulle börja jobba. Och jag är fortfarande hemma. Vad hände riktigt?

I Januari besökte jag arbetet för att diskutera det här med arbetstider och om det var möjligt att jag skulle få komma tillbaka på deltid. Jojo sades det, 2x5 timmar kan de nog lova mig. Perfekt! Jag förberedde både mig och Tilde för det här. Mig främst genom att mentalt veta att jag ska lämna bort Tilde 6 timmar två gånger i veckan (det tar en halvtimme att köra per väg) och Tilde genom att lägga henne att skötas hos flera olika personer och börja mata henne med mjölkersättningar och välling så att hon inte skulle vara i så stort behov av mig.
En två veckor innan jag skulle börja så skulle vi ta kontakt och besluta vilka dagar osv angående jobbet och om jag möjligen skulle ha möjlighet att ta hem arbete också. Då vände det. "Vi har fått  så mycket arbete nu att du skulle endera behöva jobba mer eller så tycker vi att du ska stanna hemma längre". What?! Jag försökte ge olika förslag till en kompromiss men de vägrade. Endera skulle jag arbeta minimum 2 hela dagar (alltså minst 9 timmar borta från Tilde) eller stanna hemma.
Tanken med de 2x5 timmar vi tidigare sagt var ju att Tilde skulle få stanna hemma med vänner och släktingar, men jag kan ju inte kräva att någon skulle sitta barnvakt 9 timmar i sträck sådär bara mitt i veckan. Vilket skulle betyda att jag skulle vara tvungen att sätta Tilde till en dagmamma. För det första tilltalade den tanken mig inte, att lilla Tilde som knappt kan säga mamma ska skickas iväg till en främmande människa större delen av dagen. Och för det andra, hur skulle jag hitta någon på två veckor?!

Så mindre än en vecka innan jag skulle börja jobba så skickade jag att nej, jag kommer inte och vi beslöt att vi hörs igen i juni och ser om juli är en bättre månad att börja jobba deltid i.

Känslan över allt detta är rätt bittersweet. Jag är arg för att de meddelade mig detta (efter att jag tagit kontakt med dem) endast två veckor innan jag skulle börja! Och jag är arg över att ha lovats jobb motsvarande ca 600€. Så nu ska jag leva på 600€ mindre i månaden. Och sen blir jag så arg när de jag pratar med tycker "Jamen, kanske Tobbi tjänar för er båda?". Jag vet faktiskt inte! Två tredjedelar av min inkomst försvann just, är det något som ni kanske skulle kunna slänga ut genom fönstret bara och säga "inga problem"? Här tycker jag alla klagar över att de har för lite pengar och så plötsligt när jag förlorar en del av min inkomst så ska jag bara shut it och leva av Tobbi. Jo jag tackar...
Men sen när all den här ilskan har lagt sig så visst känns det skönt. Nu har jag mer tid hemma med Tilde och jag behöver inte ha dåligt samvete att vi båda samtidigt är borta från henne. Och visst känns det bra att inte behöva lämna över henne till den där främmande dagmamman. Nej, jag vet faktiskt inte hur vi ska göra det här ekonomiskt nu. Det var ju inte precis planerat såhär. Men säkerligen ska vi fixa det.