Fru Chaufför

Ni kan säkert själva räkna upp en massa olika yrken där arbetstiderna inte är de där 8-16 standarden. Läkare, sjukskötare, kassatant eller bonde till exempel. Och chaufför är ju självfallet ett av dem. 

När Tobbi började som chaufför så vet jag att jag var rätt gnällig "måste du jobba så sent" eller "varför kommer du inte hem snart" var standardfraser, men hans första jobb som chaufför var också rätt oförutsägbart. På morgonen kunde han åka iväg på ett tio timmars jobb för att sedan ringa och säga att han inte kommer hem inatt. Alls. Han sover i lastbilen så han får fortsätta direkt imorgon. Och sedan att hans chef var så flummig gjorde det ju inte bättre. Så man kan lugnt säga att det jobbet nog inte passade någon av oss. Inget gick ju att planera.

Nu är det nog mycket bättre. Kör han mjölkbilen så har de rätt exakta tider på hur länge det tar, drar det ut på tiden vet man att det är pga väglag eller krångel vid mjölkcentralen, sådant man vet att är ingens fel och inget man kan göra något åt. Kör han med fraktbilen så vet man redan innan helgen om han är borta hela eller halva veckan därpå (ibland kan halva veckor också bli till hela veckor, men det är sådant man får ta) så man vet oftast med en dags marginal när han borde vara hemma. Så vi trivs rätt bra som det är.

Men nog är det egentligen rätt ironiskt att jag, som har sådan separationsångest och hatar att säga hejdå, är Fru Chaufför. Att varje vecka måste jag säga hejdå till den man jag bryr mig mest om. Men bra träning måste jag erkänna att det har varit. Innan Tobbi började jobba så hade vi suttit ihop mer eller mindre konstant sedan höstadiet. Att han sedan började vara borta halva och hela veckor i sträck tror jag nog bara gjorde gott. 

Nu känns inte en halv vecka nästan alls. "Jamen, du är ju bara borta tre dagar. Det är ju ingenting. Snart hemma igen". Men oberoende om det är hela eller halva veckor så är första dygnet alltid det jobbigaste. Jag hatar att sova ensam, så första natten han är borta sover jag alltid dåligt. Och jag hatar att jag inte har någon att vänta hem till kvällen, så första dagen är jag inte motiverad till att göra något. Men när väl den första dagen gått så känns allt mycket bättre. Vi håller kontakten via nätet och telefonen och jag hittar min "änka-rutin" här hemma. Så efter det första dygnet så rullar allt på som vanligt igen.

Skulle jag byta? Om jag fick chansen, skulle jag ändra något? Nej, jag skulle nog inte det. Vårt liv fungerar bra så som vi har det nu så det finns ingen direkt orsak att ändra något. Och jag vet att Tobbi alltid drömt om att få köra lass till Norge och Sverige så varför ska jag ta det ifrån honom? Visst önskar jag att han var hemma mer, men det hinns nog. 

Dessutom ger hans rutter utomlands en ursäkt åt mig att stanna hemma. För så länge ena föräldern är borta så vägrar jag börja jobba på heltid. Tilde skulle ju se så lite av oss då. Så för tillfället är jag glad att jag får vara hemma och att Tobbi drar in pengarna. Det är också en lyx i sig. Vi får se sedan i april hur vi löser det hela, då min föräldraledighet tar slut och kassan sinar. Hoppeligen löser det sig också.