Sitter idag hemma i lägenheten med sjuk make. Han har sprungit mellan vessan och sängen hela dagen så han är allt svag då han ska stiga upp. Ja, det var ju inte riktigt det jag ville berätta idag. Utan det att jag i allt detta kaos är väldigt stolt över mej själv.
Jag har nämligen alltid, sedan jag var väldigt liten, haft ett grymt obehag av att spy och nästan ännu värre att höra andra spy. Svetten bryter fram, jag känner en klump i halsen och paniken stiga. Panik är nog rätt ord för det hela. Det värsta är ju att jag hör till en av de familjer som är sjuka ganska ofta och det har inte gjort det hela bättre.
Jag har då alltid undrat hur det kommer att bli när jag själv blir stor. När jag själv får barn. Då kan jag inte längre fly från det hela. Men hur ska jag klara av något sådant? När jag inte ens klarar av ljudet? Men idag har jag som sagt fått se hur det kommer att gå. Och det har gått riktigt bra. Visst är det skönt att Maken klarar sig själv, men jag har också insett att jag klarar av att ha en sjukling hos mig. Jag har gjort allt man kan kräva av en Flickvän och Fru. Jag har gett honom vatten. Jag har hämtat Gul Jaffa och Blåbärssoppa från affären. Jag har stoppat om han i soffan och sedan flyttat han tillbaka till sängen då han velat sova. Jag har städat WC stolen då det börjat lukta för illa och jag har suttit utanför dörren och pratat med honom då han suttit på golvet mellan anfallen.
Jag vet att vara sjuk är inget man vill och jag hoppas han snart blir frisk. Men på samma gång är jag väldigt stolt över mig själv och glad för att jag nu vet att jag kan klara av det här.
Ursäkta för ett kanske lite mindre trevligt inlägg :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar