Sluta stirra!

Börjar bli lätt led på folk på jobbet. Jag har nu två torsdagar i rad ätit rätt dåligt (mådde jättedåligt och gick t.o.m. hem tidigare förra torsdagen pga det, och idag kan vi helt enkelt konstatera att all mat smakar inte precis gott när man värmer upp det en andra gång).
Och nu står dom där och stirrar och kommenterar! Och inte hjälper det att säga till dem att sluta. De har ingenting att göra med det och jag blir bara så störd. Det är som att vara tillbaka på lågstadiet.

Så nu tänker jag reda ut det här för de som någon gång har undrat en gång för alla. För jag är urled att folk tycker att det är något fel på mig då jag inte tycker om att äta medans de stirrar på mig.

1. Ja, jag vet att jag äter mindre måltider än en vanlig person, min magsäck är liten och det ryms inte så mycket i den, men det kompenserar jag med att äta ofta! Eller påstår ni alla att ni äter ca 6 mål mat om dagen?(Ja, det är en vanesak. Men det är mina vanor och jag måste inte vara som alla andra. Jag vet att om jag tränade upp magen att äta mer så skulle det rymmas mer innan jag kände mig mätt. Men jag går upp i vikt med den mängd jag äter nu så jag ser ingen vits i det.)


2. Ja, jag är kräsen. Gillar jag inte maten så äter jag den inte. På samma sätt dricker jag heller inte sprit om jag inte tycker att den är god. Jag älskar att äta mycket och länge tillsammans med vänner och jag älskar att pröva på nya saker (speciellt då systern kokar ihop något, för det är alltid jättegott) och jag njuter av att äta. Mat är en nödvändighet för att man ska överleva men jag förstår inte varför det inte också kan vara en njutning i livet. Vi spenderar ju ändå flera timmar dagligen med att stoppa i oss saker.


3. Ibland funkar ätandet bättre (oftast när det är löjligt god mat) och då kan jag ju minska på antalet mål per dag. Så ibland blir det bara ca 3 mål mat om dagen. Men går det andra vägen och jag äter en sämre lunch så då kompenseras det alltid med ett mer mångsidigt mellanmål.


4. Jag har inte anorexi! Jag vet att den tanken har slagit folk och den är fel. Om jag har något annat fel än att jag är kräsen så har jag stressmage. Och den funkar sämre under stress= Då folk stirrar för att observera varenda tugga jag får i mig. Jag har i 6 år försökt gå upp i vikt och har äntligen nått målet på en viktökning på 10 kg. Jag tycker det är fult att vara för smal och man har ingen energi när man är smal, vilket är himla tråkigt för en så pass aktiv person som jag.

För att lite vidare berätta om stressmagen. Den funkade förenklat så att hade jag för starka känslor (var för glad, för ledsen, för stressad, för arg, för ivrig) så överarbetade magen maten och den stannade inte i kroppen särskilt länge (rann rakt igenom, aldrig andra vägen!) och det är ju helt naturligt att händer något sådant med magen så mår man inte riktigt bra efteråt. Så livet var ett konstant illamående. Och fortsätter det att hända igen och igen och igen så blir man mer och mer stressad. För man vet att kan man inte hålla tillbaka känslorna medan man äter så kommer det att hända igen.

Och att folk sedan började observera en så minskade ju inte det minsta på stessen. Måltiderna blev en pina utan dess like och jag minns att jag i ett skede blev så arg över att de inte förstod, inte frågade hur det egentligen låg till utan bara antog att jag hade en ätstörning, att jag helt enkelt tog med mig min tallrik till mitt eget rum och slängde igen dörren. Där kunde jag sedan sitta och äta, utan folks blickar och med fokus på datorn istället för på den mat som fanns kvar. När tallriken var tom förde jag den tillbaka till köket. Visade att den var tom och gick ut. Jag vet inte om de kontrollerade min roskis efter att jag gått (I alla fall skulle de inte ha hittat något för jag åt verkligen upp allt) men åtminstone blev det lugnare efter det.

Sista året i gymnasiet var jag så sjuk att jag seriöst inte visste hur jag skulle kunna flytta hemifrån. Att det dessutom körde ihop sig med kompisgänget gjorde ju inte det hela lättare, men utan att gå in på det vidare så var mitt hälsotillstånd en av orsakerna till att jag slutade umgås med dem, jag klarade inte av att ta hand om mig själv och mitt sociala liv samtidigt. Så pass jobbigt var det och stödet fanns inte där, för som sagt hade jag en ätstöring i andras ögon. T.o.m min läkare tyckte bara "du måst lära dig att leva med det".

Jag hade också en lång lista på saker jag inte kunde äta som endera var för krävande för magen eller som påskyndade processen. Jag hade t.o.m. en doktorsordination på att jag inte skulle äta ärtsoppa!

Men allt blev sakta bättre och idag lever jag normalt igen. Jag kan fortfarande inte dricka kaffe eller alltför många glas mjölk, äta ägg eller äpplen eller strunta i mina matvanor. Jag har som sagt äntligen gått upp den vikt jag förlorade under de svåraste perioderna och mitt mål är att aldrig mera behöva uppleva det igen.

Så döm inte folk om du inte ens ids fråga var deras problem är.

Hoppas at framtid vi kan erbjuda dig svensk textning

Började mer och mer överväga att börja hyra filmer via nätet via Viaplay som de har så mycket reklam om på TV för tillfället. Gick in på deras sida för att få mer information och konstaterade snabbt att det fanns ett problem: Textningen på filmerna var på finska. Visst, jag kan bra se engelska filmer från finska kanaler med finsk text, men ska jag faktiskt betala för det så vill jag ju nog kunna få min textning på svenska. Och inte fick jag ju såklart beställa Viaplay från sverige heller eftersom jag bor i ett annat land. Så, jag skickade ett mejl för att ta reda på om det gick att lösa (på svenska) och detta var svaret jag fick:

HEJ;

Tyvärr det är inte möjligt att få svenska texter till filmer.

Men jag har skickat din feedback framåt.

Hoppas at framtid vi kan erbjuda dig svensk textning.

Det här meljet gjorde mig glad på den punkten att de 1) faktiskt läste mitt mejl trots att jag skrev på svenska (det har hänt förr att svar uteblivit pga att frågan skrivits på "fel" språk, plus att hela deras sida gick endast på finska så det fanns inte alltför stort hopp att någon skulle klara av att läsa mejlet) 2) svaret kom tillbaka på svenska, inte grammatikaliskt rätt, men det gör mig ännu gladare att de faktiskt ansträngt sig att svara på ett annat språk än sitt modersmål. Så trots att det nog inte blir något Viaplay för tillfället för min del så kan jag i alla fall tacka dem för en god kundservice.

15.11.2002

Idag är det alltså 9 år sedan vi för första gången insåg att det kanske fanns mer än bara vänskap mellan oss. Men nog känns det lite overkligt att man vid 14 års ålder skulle hitta någon så lik en själv, men som samtidigt kompleterar en där man själv brister.

Tobbi har sedan den dagen varit min bästa vän och vårt förhållande har fått arbeta hårt för att utvecklas tillsammans med oss. Jag älskar att vi har så många gemensamma tankesätt och intressen samtidigt som vi på vissa områden är väldigt olika.

Men trots att 9 år låter väldigt mycket så är vi fortfarande väldigt unga.

Vi har fortfarande mycket att se fram emot i framtiden.

Och med dig vid min sida så vet jag att det kommer att gå bra.

Du är mannen i mitt liv.

Älskar dig!

Saknar mina gamla vänner

Sitter på jobbet och känner mig väldigt nostalgisk.

Visst förstår man att när man flyttar hemifrån och flyttar till sina studieorter så är det rätt naturligt att man växer ifrån varandra. Många flyttar ju inte ens till samma studieort.
Man försöker hålla kontakten och man försöker ordna möten. Men när man sedan inser att den gamla vännen inte längre bjuder in en: Det är alltid någon annan som vännen besöker bion med, åker på resa med eller har hemma middagar med. Då ledsnar man att försöka och försöker istället göra det samma med sina nya vänner, för självfallet har man ju också fått nya vänner som också ska ha del av ens tid. Det är så det funkar när man kommer till ett nyt ställe.

Men nu har jag kommit till det stadiet att jag har flyttat hem igen. Men varken mina nya eller gamla vänner har ännu gjort det samma, och vissa kommer aldrig att göra det. Och det är väldigt få av dessa som jag klarar av att ha ett bra distansförhållande med.
Så just nu håller även mina nya vänner på att bli mer och mer som bekanta än som vänner då man ses så sällan. Och det känns lite ledsamt i själen.

Jag förstår att det är lite såhär livet fungerar. Och jag är säker på att jag kommer att hitta nya vänner lika säkert som att jag kommer att få en starkare kontakt med vissa av mina gamla vänner igen. Och jag har ju nog några vänner som fortfarande bor i hemtrakterna så inte är jag ju helt ensam.
Jag är heller inte bitter över att jag har växt ifrån mina gamla vänner. Jag saknar dem bara ibland, för vi gjorde ju så mycket roligt tillsammans.

The Secret World of Arrietty

Måste ju förresten berätta att jag i förra veckan såg på Arrietty tillsammans med några vänner. Riktigt mysig film och den passar perfekt för höstmörkret!

Ja Tina, hur blev det med finskan?

Finska lektionerna går dåligt nu. Hade några gånger då jag helt enkelt inte kunde gå och nu vill jag helt enkelt inte gå dit mera. Jag skulle vilja vara snäll och säg att jag inte vet vad det beror på. Men jag vet ju det exakt. Har jag gått i skola i 16 år så vet jag nog vilka studiemetoder som funkar och inte. Och det här är helt klart just den metod som funkar sämst på mig. Det enda hon gör är allt dalta med folk, inga förhör och inga muntliga övningar. Och det är ju främst de muntliga övningarna jag vill ha! Tillsammans med texter som vi lär oss orden ur. Efter en lektion har jag svårt att säga om jag lärt mig något nytt eller ens vad vi har gjort i en och en halv timme. Så att läa finska så har nog inte gått så bra.

Men om kursen gav mej något så gav dem mej i alla fall självförtroendet i grunderna i grammatik. Så det är ju skönt. Men några nya ord har jag inte ännu lärt mig och det var ju främst för dem jag började. Så vi får se hur många lektioner jag ännu går på. Nästa gång jag försöker mig på kurser i finska kan jag i alla fall med säkerhet välja en med lite mer utmaning.

Helgen kom och gick

Jag försöker komma på vad som hände i fredags men av någon anledning så har det sjunkit för långt bak i huvudet för att nås. Nåja, resten av helgen gick i alla fall ut på att vistas hos Nettie och springa ärenden. Och att däremellan hitta tid för att ta det lugnt.

Nettie fylde år igår, grattis! Och som prestent gav vi hennes hem en riktig grov städning i lördags. Allt plockades på rätt plats, skräp slängdes, golven dammsögs och skurades och disken försvann in i skåpen. Det tog sina timmar med resultatet blev snyggt och uppskattades.

Sedan på kvällen ordnade Nettie i samband med sin födelsedag även Halloween fest. Det var riktigt trevligt att få träffa Vasa vännerna som man inte ser så ofta och framför allt se vad folk hade klätt ut sig till i år (Ja, vi klär fortfarande ut oss. Hur roligt som helst).
Själv hade jag klätt ut mig till en Sea Fairy, hade köpt passande öron på nätet, sminkat blåa fjäll i ansiktet och hade t.o.m. sytt en klänning! Klänningen tog mig tre dagar att sy och jag var väldigt nöjd med den.
Nu vet jag dock inte om jag kommer att använda den igen, främst av den anledningen att den repades upp. Lite bitter är jag eftersom jag ändå arbetat med den i tre dagar, dessutom var det inte mitt eget fel att den gick sönder utan det var en på festen som satte sig på kjol-delen så sömmen gick. Visst var det bara en olycka, men det kom inte ens ett ursäkta! (Det kom rent av en rätt retsam kommentar, som om det inte alls varit personens fel) Så det var den klänningen.

Festen i sig var rätt lugn, vilket passade mig utmärkt då jag var så trött efter allt städande. Och det var så mysigt att sitta i soffan och prata med de andra som man inte hade träffat på ett bra tag nu. Folk drack, skrattade och umgicks och det var ingen som försökte dra igång några lekar eller annat hyss så jag antar att alla var lika nöjda som jag med att bara sitta och ta det lugnt för en gångs skull.

På söndagen blev det sedan en lugn morgon. Vi bjöds på mat hos svärföräldrarna. Älgkött och klyftpotatis! Mums! På eftermiddagen hämtade vi sedan vårt nya köksbord (ja jag vet, lite väl ute i god tid. Men hittar man DET bordet så låter man det inte bara slinka mellan fingrarna) och drack kaffe med släkten på harabacka. På kvällen jobbade Tobbi så mitt mål för kvällen var att ta det lugnt och ladda batterierna inför jobbveckan.

Så, nu har då helgen gått och nya veckan startat...
Veckan startade med ett läkarbesök. Inget jag annars skulle nämna (kanske inte det mest inressanta ämnet), men tanten som skulle ta blodprov på mig var ju världens nybörjare! Jag har väldigt bra ådror i armarna, de syns tydligt och är lätta att få blod ur. Men tanten lyckades helt enkelt inte med det. Tre gånger förskte hon! Varje gång gjordes sådär grävandes för att kanske lyckas ta sig fram till rätt ställe. Aj!
Det är första gången som man inte har fått det att funka på första försöket och då har jag blivit tappad på blod ovanligt många gånger för diverse blodprov och doneringar. Som tur är så har jag ingen nålskräck, men hennes klumpiga försök har nu gjort att jag har blåmärken i båda armarna.

Idag är jag trött igen. Jag vet inte varför och jag hoppas att mina inlägg inte låter alldeles för sura och inriktade på min trötthet. Sanningen är den att jag mår riktigt bra och har börjat leta efter julklappar! Det är ju mindre än två månader till jul och speciellt om saker ska beställas via nätet så är det nog skäl att börja leta nu. Sitter även och letar recept på bullar och julgodis som man kunde göra inför lillajulen. Så nu väntar jag bara på att takläggarna ska få plåten på bygget. Sedan får snön komma!