De flesta av er vet säkert att Edgar inte egentligen är vår katt. I alla fall inte än. Vi är vad som kallas för fodervärdar. Det betyder att vi har ansvar för att mata och ta hand om katten åt någon annan, och i slutänden slutar det (i alla fall i vårt fall) med att han till slut blir vår.
Detta har en stor fördel, vi betalar ingenting för honom. Han blir vår helt gratis till julen 2012. Och sen så bor han ju hos oss under tiden vi är fodervärdar.
Men det har också väldigt många nackdelar. Som nu när han kommit i frasstadiet, skulle han vara vår skulle vi troligtvis kastrera honom så att han inte skulle gå omkring och jama och markera överallt. Sen nu, när vi äntligen börjar få bukt på det hela igen. Han jamar mycket mindre och har inte markerat (vad vi har hittat iaf) på någon dag nu. Och då ska han på resa igen.
Och då kommer allt att börja pånytt. Jag gillar inte när han är borta för han verkar inte gilla förändringen. När han kommer hem är han mer orolig än normalt och det tar flera dagar innan vi får lyfta och klappa honom som vi brukar. Om med oroligheten kommer jamandet och kissandet igen. Det är så frustrerande!
Dessutom ska han på utställning denna vecka, vilket betyder att alla hans hårknutar ska redas upp. Är det på oss att göra? Igen, skulle han vara min katt skulle jag inte bry mig om någon tävling så är det då på mig att göra honom klar inför den? Jag tvivlar, men jag gillar inte tanken på att tanten ska göra det så då gör jag det nog hellre själv.
Ett år och nio månader kvar tills vi äntligen får vår lilla klimp som vår egen. För trots att jag kan bli irriterad på tanten (poängterar, tanten, inte Nettie som vi är fodervärdar åt) så skulle jag inte lämna ifrån mig Edgar för allt i världen. Han är vår katt och han sover bredvid mig i sängen varje natt och väcker mig varje morgon med att ligga och gulla med mig. Nej, jag tänker stå ut och göra det som krävs för att vi ska få behålla honom, för han är en del av familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar